Berit


Berit - The Rockstar (swedish)

Berit är som sin far i mångt och mycket. Sekunder efter att man lämnat hundgården står hon där bredvid mig. Lika glad, pratandes med sitt morrljud som kan skrämma slag på både folk och fä. Men hon går ingenstans, hon försvinner aldrig. Hon rymmer bara för att vara med mig, för att vara med oss. Antagligen helt övertygad om att jag bara glömt henne där. I hundgården. Att det aldrig var meningen hon skulle vara kvar där. Att hon skulle varit med. Husse bara glömde liksom, han är ganska glömsk. Så hon fixar det själv.

Lyckan inom mig när jag ser Berit och hennes syskon/halvsyskon, och inser att arvet efter deras far Nanook lever kvar inom dom - att hans arv och själv inte försvann med honom. Som honom blev Berit ledarhund, vilket kanske var skrivet i hennes själ redan vid 4 veckors ålder. Hon blev lika duktig som honom, samma driv. Samma vilda själ, samma styrbara men okontrollerbara själ. 

Hon pratar mycket Berit. Vill berätta om sin dag, vad hon har varit med om. Vem som stal hennes ben där borta i hundgården (eller försökte...). Och samtidigt passa på att gnälla lite på mig för att jag varit borta. Men efter några minuters gos och prat vrålar hon till, hon har inte tid med det här längre och försvinner muttrandes med sitt ben - muttrandes om övergosiga gubbjävlar - iväg till nåt hörn i hundgården hon utsett till hennes. Och jag älskar henne för det.

Berit - The Rockstar (english)

Berit is alot like her father in many ways. Seconds after leaving the dog yard she'll stand there right beside me. As happy as ever, talking with me with her growling sound that scares both people and animals alike. But she doesn't go anywhere, she never disappears nor run away. She only escapes the dog yard to be with me, to be with us. Likely convinced that I only forgot her there, in the dog yard. That she was never supposed to be there. That she was suppose to come with me. That I only forgot her, since she knows I can be forgetful. So she solves the problem herself. And jumps the fence.

The pure joy inside me when I see Berit and her siblings, and realise the heritage after Nanook - their father - remains within them, that is heritage and soul didn't disappear with him. As him, Berit became a leader  - which maybe was written in her soul already when she was 4 weeks old. She became as good as him, same thrive. Same wild soul, same controllable yet totally uncontrollable soul.

She talks alot Berit. Wants to tell me about her day, what she's been up to. Who stole her chewing bone over there in the dogyad (or in recent years, tried to...). And at the same time whine some about me for being away for awhile. Though, after a few minutes cuddling and talking she roars and make clear that she does not have the time for this any more - cuddling with this old man - and runs away to some corner of the dog yard she decided to be hers. And I love her for it.